Ericas fältstudium

Min uppsats tog en startpunkt i att handla om barnsyn i olika nepalesiska kontexter. Under arbetes gång har jag kommit att skala ned min frågeställning och belysa ämnet barnsyn utifrån frågan om utbildning och fostran. Jag åker runt och hälsar på i skolor (sekulära, buddhistiska och kristna), söndagsskolor, barnhem och pratar med familjer, organisationer och alldeles nyss, en f.d. barngudinna. Jag har även besökt ett buddhistiskt nunnekloster och vanliga nepalesiska familjer där vi hängt och pratat om livet. Det här är studier jag gillar! Jag försöker reda ut om barn har olika roller i olika nepalesiska kontexter och hur detta kommer till uttryck i hur de undervisas och fostras. Vem undervisar dem i vilka ämnen? Vilken roll och vilket ansvar har skolan eller kyrkan i barnens fostran? Hur ser man på barns inlärning och vilka metoder använder man i skolan? Undervisar man på olika sätt i olika ämnen? Varför utbildar man sina barn? Varför låter man bli? Får flickor och pojkar olika sorters undervisning? Listan på frågor kan göras tio gånger längre. En fråga jag alltid ställer i kyrkliga sammanhang är hur man tolkar orden om att ta emot Guds rike som ett barn. Där får jag många olika svar. Ofta handlar de om oskyldighet och formbarhet. Jag frågar också om vilken kunskap som är viktig, och om man lär för sin egen eller andras skull. Tydliga kontraster jag mött är till exempel i den nuvarande debatten i skolan. Montessori har fått stor uppmärksamhet och begrepp som ”playview method” hörs allt oftare. Dessa synsätt står i stark kontrast till de traditionella system som är helt lärarfokuserade, med imitation som främsta inlärningsmetod. Barnen börjar vanligtvis börja träna sig i att läsa och skriva när de är tre och konkurrensen är påtaglig. Betygen baseras endast på provresultaten och barnen tränas att vara tysta och disciplinerade. En rektor jag pratade sa med stolthet i rösten ”Our students excel when they go abroad, cause they´re disciplined. Your students think more critical, mine are hard working”. Samtidigt hörs röster från dem som vill lära barnen att vara kreativa, tänka själva och njuta av lärandet. Av dem jag intervjuat med denna syn har alla varit kvinnor. När det gäller att undervisa yngre barn har jag inte mött en enda manlig lärare, hos några är det ett medvetet val. Man anser att både barnen och kvinnorna är vana vid detta och att kvinnor har bättre tålamod och ett varmare sätt. I en skola för barn med olika handikapp menade personalen att de kände sig trygga med varandra eftersom de bara var kvinnor. Kanske stämmer detta i ett land där man är van att leva i olika sfärer. Kvinnorna har verkligen sin plats i köket, och sätter sig inte ner för att äta förrän alla har fått mat. Många talar om lika värde, men olika uppgifter för män och kvinnor. Män får också bättre lön och är därför för dyra då läraryrket på många platser har låg status. Vad gäller det kritiska tänkandet har det politiska läget i landet länge varit instabilt och jag har mött dem som menar att de lever under press då de vill få sina elever att tänka själva och då kan ifrågasätta mer. Det är lättare att styra ett land av outbildade eller utbildade imitatörer. Vad gäller den religiösa fostran sköts den hos hinduerna främst av familjerna själva. Vanligtvis lär man sig att utföra sin puja (bön) som ens föräldrar och man kan lyssna till heliga texter på sanskrit utan att behöva förstå deras innebörd. Heligheten ligger ofta i orden och religionen är lika mycket tradition som tro. En taxichaufför jag talade med sa ”We like christianity, and I go to church. But we’re hindu, my whole family, my grandparents, that’s our tradition”. I många fall väger ritualerna tyngre än reflektionerna över tron, och man kan vända sig till präster för att få hjälp då de på många sätt sköter det religiösa ansvaret åt dem som inte har tid. En familj vi besökte brukade bjuda hem en präst och låta honom recitera texter de hade hemma, men inte själva förstod. ”We just enjoy listening to it”. Religionen blir då att föra traditionen vidare, och det är otroligt viktigt att äldsta sonen sköter begravningsriterna och bär traditionen vidare. Inom hinduismen finns alltså inte en tradition av t.ex. söndagsskola. I kyrkan anses fostran vara ett gemensamt project. I de flesta söndagsskolorna (som faktiskt kallas Sunday school trots att de är på lördagar) lär sig barnen att förstå texterna, sjunger sånger och undervisas på ett sätt som får dem att leva sig in i texterna. I en söndagsskola jag besökte verkade fröknarna dock enbart intresserade av att få barnen att repetera snarare än att förstå. Lyckligtvis var de ett undantag, men en reflektion av ett synsätt som ändå är en verklighet det här landet. Kyrkans tanke om kroppen och det gemensamma ansvaret har jag också mött i den buddhistiska miljön. Traditionen att lämna en eller flera söner, och under senare år även döttrar, till kloster är ett tydligt exempel på detta. Här får barnen en ny familj och träffar sällan sina föräldrar. Ofta väljer de då de får valet när de blir äldre att avlägga sina löften och stanna hela livet. En skola jag besökte var den första att börja utbilda barnen även i sekulära ämnen. Skolan hade även som mål att utbilda buddhistiska barn utanför klostren och även ge dem spirituell fostran för att bevara deras kultur. Att komma nära religiös fostran är väldigt lärorikt. Till skillnad från extremt sekulära Sverige är Nepal ett land som fullkomligt svämmar över av religiösa uttryck, och skulle man som i Sverige försöka skydda barnen från det eller kalla religionen för skadlig skulle man bara utestänga dem från verkliga relationer och förståelse för sin kontext. Här har man vettet att inse religionens påverkan på verkligheten, vare sig man tror på religionerna i sig eller inte. Barnen tillåts vara med och forma den verkligheten och inte bara formas av den.

Jag skulle kunna berätta så otroligt mycket om allt detta. Men ni får läsa min torra uppsats när den blir klar!

Söndagsskolor

Isak fick en ny vän som var synnerligen intresserad av hans ståtliga skägg. Flickan var tolv år men spenderade det mesta av sin tid buren på sin lillasysters rygg. 

 

 

Skola för barn med olika funktionsnedsättningar. Oftast göms de undan av familjen, men här fick de möjlighet att utvecklas och finna trygghet.

 

 

 

 

 

Mrs Amika Rai tar hand om flickor som inte har någon annanstans att ta vägen. Ett stort tack till er som var med och bidrog till nya madrasser till flickorna!

 

Kumarin i Patan. En barngudinna under namnet ”oskuld” som är de kroppsliga manifestationen av en gudinna som valde att lämna jorden. Flickan kommer att inneha sin roll tills hon gör sig illa så att hon blöder eller får sin första mens. Hon får inte genomgå det rituella äktenskapet med en frukt som andra flickor gör, då detta anses beröva henne hennes oskuld. Människor kommer till henne för att få välsignelser där hon sitter på sin lilla tron. Själva känner vi oss som inkräktare, som inte vet hur vi ska bemöta henne då hon inte får tilltala oss.

 

Intervju med en före detta Kumari som nu pluggar. Hon berättar om den omtumlande omställningen från gudinna till vanlig elev och hur hon nu tillber den gudinna hon förut företrädde.

 

 

Nunnor på Thrangu Tara Abbey. Ett kloster för kvinnor och flickor i utkanten av Kathmandu. Kvinnan till vänster har själv varit nunna sedan barnsben och har sedan gått en nioårig utbildning för att kunna undervisa de stora tingen för de små.

Monkey Temple

Uppe på en kulle med utsikt över Kathmandu ligger det berömda ap-templet Swayambhu. Hit begav vi oss en dag med familjen Shrestha. Platsen är som en magnet för glada turister och därför en aning plastig. Men utsikter blir aldrig plastiga. Runt templet lever hundratals ettriga apor, därav namnet. Här finns också det enda skogspartiet vi sett i staden, men så ligger det ju också i utkanten av den. Regian stormtrivdes med att jaga apor och snurra bönehjul, han hade inte riktigt lärt sig samma vördnad som de små munkarna och nunnorna som försiktigt vandrade runt.

Buddha diggar utsikten… eller var det något med ögonen och medkänsla? Han kanske bara kisar för det starka solljuset.

 

Staden som snart drunknar i sitt eget krimskrams.

Rovfåglarna känner man igen från Skåne. Åtminstone nästan. Johan Andin kanske kan rätta oss men det här är väl en svart glada istället för vår röda svenska. Det är de som behärskar skyn över Kathmandu. Vi undrade vad de egentligen jagade i staden och fick reda på att det var de lösspringande kycklingarna. Något att tänka på för Inger. I Pokhara var det istället kejsarörnarna som bestämde i luftrummet.

Överallt rusar de och snattar grejor, aporna. De skriker och slänger sig hit och dit likt ligister. Nog är vi släkt ändå.

Runt stupan går man varv på varv klockvis. Stuporna representerar det heliga berg på gränsen mellan Indien, Nepal och Tibet som ger frälsning om man går runt det.

Inuti bönehjulen finns ofta långa böner skrivna. Sätter du dem i snurrning gör de jobbet åt dig. Men var inte så loj att du tror att du får ta en cigg under tiden.

Buddha slumrar i ett hav av pengar.

Vid statyerna kan man ge olika former av gåvor. Gärna blommor. Dessa säljs vid templet i små plastmuggar som besökarna frisk slänger på marken. Men där finns små hjältinnor som sopar undan gåvornas baksidor, och upprätthåller ordningen.

Pokhara

Förra veckan reste vi till Nepals andra stad Pokhara. Den ligger endast tjugo mil från Kathmandu men det tar sju timmar att ta sig dit med buss. Vi hade visserligen kunnat ta flyget (en resa på tjugo minuter) men det var roligt att få se lite av landsbygden mellan städerna också. Pokhara är betydligt mindre än Kathmandu men breder ut sig ganska mycket på bredden Det är glesare mellan husen och människorna, och hela staden har en lite mer lantlig känsla. Dock ligger den trevligare till än Kathmandu, nära bergen. Därför har staden sedan länge varit mer turistpräglad än Kathmandu. Många som ska vandra börjar härifrån.

Husen i Pokhara har en speciell prägel.

Men låt mig börja från början med att beskriva vår resa. Vi begav oss hemifrån strax innan kl 6 för att hinna med vår buss. Väl där inser vi att det inte bara finns en buss som ska till Pokhara utan ca tjugo stycken. Dock inte just den vi ska med! Efter mycket om och men lyckas vi tigga oss med på den finaste bussen i utbyte mot våra oförskämt billiga, och nu smått värdelösa, biljetter. Men det är klart att man kan ta ett billigt biljettpris om man inte har någon buss… Det hela visade sig vara en riktig vinstlott (vi åkte nämligen med ”rätt” buss hem, den var i betydligt sämre skick). När vi väl hade tagit oss ut ur rusningstrafiks-Kathmandu (vilket tog ca 45min) började en slingrig resa på trasiga serpentinvägar längst med brådstup. (Tur att vi fick lite övning i att klara höjdskräcken när vi var i Norge för två år sedan!) Bilköerna var långa och bestod nästan enbart av lastbilar och bussar som knappt fick plats att mötas på vägen. Svårt att tänka sig att detta är bilvägen mellan Nepals två största städer! Efter de första två timmarna på dessa krokiga vägar blev resan bättre. Man kan färdas nästan rak väg i öst-västlig riktning eftersom floderna som rinner från Kathmandu respektive Pokhara möts halvägs innan de tillsammans vänder söderut. Vi hade alltså en riktigt vacker väg längst med en djupt urgröpt floddal mellan branta kullar med skogar och risterrasser. Vattnet var tillskillnad från det i Bagmati-river riktigt rent och sådär overkligt blå-grönt och transparent. Tyvärr var vädret ganska mulet så vi hade ingen chans att se bergen, något som varade till sista dagen i Pokhara. (Det kan vara värt att påpeka den skillnad som Nepaleserna gör mellan ”kullarna” och ”bergen”. De flesta kullar här är högre än bergen i Sverige men berg blir de inte förrän de får snö på toppen, och då snackar vi väl över 5000-6000 meter!)

Vi bodde på ett vandrarhem i ”centrala” Pokhara. Egentligen finns det väl lite olika centra i Pokhara. Men ett av dem ligger vid stranden till den lilla sjön och kallas därför för ”Lake side”. Här hamnar alla turister längst en gata som är proppad med restauranger, hotell, affärer och andra turistfällor. Vårt vandrarhem hette Sacred Valley Inn och var billigt men trevligt, även om det blev fuktigt på rummet eftersom det saknades ventilation (det fanns inte ens ventiler) i både badrummet och sovrummet. I alla fall var det riktigt skönt att få ta ordentliga varma duschar även om strömmen (och därmed även varmvattnet) var lika opålitlig där som i Kathmandu. Det kändes riktigt lyxigt att få bo på vandrarhem och äta ute på restauranger. Nästan som en minisemester trotts alla intervjuer som pressades in på de fem dagarna som vi var i Pokhara. Jag hann med tre pastorer och Erica sin viktigaste intervju med Pratibha, en ung kvinnlig författare. Dessutom fick vi träffa missionskämpen Mirjam Bergh och hennes väninna Judith. Mirjam är en svenska (uppvuxen i KM; info för pappa, hon kände till både dig och farfar) i 65års åldern som bor i Nepal större delen av året och jobbar med att bygga upp ett själavårdscenter för kyrkan i Nepal. Hon hamnade faktiskt själv i landet efter att via ÖTH ha gjort ett fältstudium i landet som handlade just om själavård. Hennes arbete är riktigt pionjärt eftersom begreppet själavård inte fanns innan hon kom. Men hon är noggrann med att förankra arbetet väl i den inhemska kyrkan och försöker avveckla sig själv så att hon ska kunna gå i pension om två år. Hennes vän Judith var en lite äldre norska som hade varit missionär i Nepal på 80-talet. På den tiden var det förbjudet att vara missionär i Nepal (ungefär som i dagens Kina) så man arbetade oftast inom sjukvården. Just norrmännen gjorde tydligen stora insatser i Nepal. Nu hade henne make dött för tre månader sedan och hon tyckte att det var läge att hälsa på i Nepal igen. Det är alltid lika fantastiskt att se gamla trostjänare som inte blir bittra när de blir gamla utan som bara blir frommare och frommare. Hon påminde mig om min farmor. Faktum var att det var så fint att prata med dessa båda kvinnor att vi helt glömde att göra våra intervjuer med Mirjam första gången vi träffade dem. Så det fick bli ett andra möte…

Julstjärnan i sin naturliga miljö.

Men lite turistning fick det ju bli också. De flesta brukar ju som sagt vandra när de är i Pokhara. Nu hade vi ju inte tid med det men några småutflykter måste det ju bli. Men allra först blev det något lite mer spännande (som vi ju har spoilat på Facebook): Paragliding. Det är lite som omvänd fallskärmshoppning. Man börjar på en kulle och väntar på rätt uppåtvindar. Sen beger man sig iväg och börjar kretsa uppåt likt de kejsarörnar som flög bredvid oss. Vi betalade för 30 min men fick vara uppe betydligt längre. Våra piloter hade nämligen inga mer flygningar den dagen och dessutom var det så bra flygväder (stark turbulens eller vad det nu kallas när det är mycket varmluft som stiger från marken). Vi flög upp till nästan 2400 meters höjd och hade en vidunderlig utsikt (även om bergen fick vänta på grund av dis). Jag vet inte riktigt hur Erica lyckades övertala mig till det men jag är glad att hon gjorde det! Jag fick i alla fall åka med en polack från Krackow som inte kunde så mycket engelska, men flyga kunde han. Och på vägen ner blev det lite ”aeros”. Det betyder att man svänger kraftigt i sidled så att man dinglar likt en pendel eller slänggunga under skärmen. Efter det kommer ingen åkattraktion längre stå sig särskilt högt!

Nästa tur blev en expedition upp till en av kullarna på andra sidan sjön. Dit kommer man genom att i stilla mak ros över sjön i små mysiga båtar. Sen var det bara att börja klättra uppåt längst med de djungelklädda branterna. Vårt första mål var den ”fredsstupa” som ligger på första toppen. Stuporna är de buddhistiska templen. Dit kommer man för sin egen frälsnings skull (om man vill tillbe eller gå på ”gudstjänst” går man till ett kloster). Stupor finns det gott om i Nepal och de är alla ganska lika varandra. Det är vitkalkade kupoler med någon form av topp högst upp. Oftast en gyllene spets över Buddhas ögon. När vi väl var där uppe hade det gått så bra att vi bestämde oss att ta oss till nästa topp. Där väntade nämligen en liten trevlig restaurang bättre vy. (Vad är det med oss människor som alltid gör att vi vill till den lite högre toppen? Här i Nepal börjar man få lite förståelse för alla dessa bergsklättrare…) På vägen hem såg vi klösmärken i ett träd som vår roddare hävdade tillhörde en tiger men jag tror mer på leopard eller lodjur (alla dessa djur finns tydligen här i skogarna men höjden på trädet skvallrar om en storlek någonstans mitt mellan tiger och vanlig katt).

En liten dam som ville att vi skulle fotografera henne. Mot lite betalning så klart. Hon hade lärt sig vilka motiv som går hem hos turisterna.

 

 Utsikt från restaurangen på toppen bredvid (Stupan skymtar ni till höger).

Sagan om ringen någon?

När vi roddes tillbaka över sjön såg vi i snabb följd en kungsfiskare och apor vid vattenbrynet varpå vår roddare utbrast att vi i sanning hade god karma! Bättre blev det när vi fiskade upp en vacker fjäril som fick sitta och torka på våra händer. Synd bara att vi glömde säga att det var Jesus karma och inte vår…

Nästa dag blev det ytterligare en tur på sjön men nu utan någon särskild destination. Vi åkte med vår excentriske roddare ”Tiger-tiger” (tydligen inte hans riktiga namn). Utan att be om det, och utan att veta om vi egentligen fick det, rodde han oss till det hinduiska templet som ligger på en ö mitt i sjön. Där tillbad man tydligen ”hinduismens motsvarighet till moder Theresa”, allt enligt Tiger-tiger så vem vet om det är sant… Där blev det foto-posande både med honom och några andra random Nepaleser. Första gången som vi fick uppleva detta fenomen som Erica fick uppleva så ofta i Ecuador, nämligen att människor vill fotas med en utan annan anledning än att man är västerlänning. På vägen hem pratade vi med skolungdomarna i båten bredvid. Det var veckan efter deras ”final-exams” och en popular tid för resor och utflykter. Varje kväll såg vi för övrigt hela busslaster med skolungdomar som åkte för att besöka just detta tempel i Pokhara.

 

Ser någon ”sköldpaddan” i trädet? Inte vi heller. Tiger-Tiger hade t.o.m. en liten bild på en sköldpadda i fickan för att vi skulle slås av häpnad över likheten..

 

 

 

Även gudar måste tänka på hygienen.

Sista dagen I Pokhara var en lördag. Och här i Nepal är lördag gudstjänstdag (det har inget med sabbaten att göra utan beror helt enkelt på att det är den hinduiska helgdagen och att man därför är ledig den dagen). Vädret var fantastiskt och helt plötsligt kunde vi se bergen i allt sitt majestät. Men först det som tillhör Gud och sedan det som tillhör SIDA. Efter gudstjänst och en lång intervju fick vi så tid att klättra upp på den högsta kullen, den som också är närmast bergen. Nu fick det bli fusk och taxi det mesta av vägen! Under tiden hade det börjat dra in lite moln över bergen och jag är rädda att jag drog upp lite väl högt tempo för att inte missa vyn. Stackars Erica fick kämpa på bra med sina något kortare ben. Men jag tror att hon tyckte som jag tyckte om paraglidingen, att det var värt det! När man väl sitter där uppe på krönet mitt framför dessa 7000-8000 meter höga berg som är så nära att det känns som man kan röra dem med sina händer, ja då glömmer man liksom att det var jobbigt att ta sig dit upp.

Det finns givetvis mer att berätta men det får räcka för nu. Vägen hem blev händelselös (om än väldigt skumpig i den sämre bussen med katastrofal stötdämpning). Vi åkte med tre australiensare och pratade om fantasy (de höll tydligen på att ”skriva” en fantasybok), Stieg Larsson (som de tydligen var helsålda på), det finska språket (som de ville lära sig) och rika norrmän (som de tydligen hade spenderat en del tid med).

 

Det var tyvärr inte den här bussen vi åkte med.

Bhakunde Besi

Bhakunde Besi

I går fick vi den fantastiska möjligheten att besöka Radhas och Raj Kumars hemby. Vi reste i några timmar genom kullarna och såg de makalösa landskapen breda ut sig medan vi åkte buss på slingrande vägar, längs stup och med trånga möten.

Tidig, kall morgon. Fönstret är oftast öppet då pojken som hjälper till att ta emot pengar ständigt måste sätta foten på fönsterbläcket och hoppa upp på taket, gärna i farten.

Redan här borde varningsklockor om Isaks predikan ha ringt.

Skönhet när den får vara sig själv.

Väl framme omfamnades vi av något vi glömt existerade, frisk luft och lugn! Längs kullarna sträcker sig risfälten i trappor och vägarna lämnar roströda avtryck på oss. Vi själva lämnar nog också ett avtryck med ovanliga frågor om barnuppfostran och Isaks, med översättning, en timma och tjugo minuter långa predikan. ”Det här är det värsta man kan göra som pastor i Sverige” informerade han våra vänner efteråt. Han hade inte riktigt märkt hur länge han höll på. Typiskt pastorer. Efter gudstjänsten hälsades vi av alla med händerna mot varandra och ett ”Jemesi”, prisa Herren. Männen skakar ibland hand, oftast bara med Isak, och ibland med mig. Jag får alltid stå lite och känna av läget och se hur jag ska respondera. En liten äldre dam kom med pigga, plirande ögon fram till mig och gav mig en nepalesisk börs. Den bär jag med mig tills jag dör.

Jivan Jyoti Church

Kvinnan som gav mig börsen

Efteråt vandrar vi bland kullarna och odlingarna och hälsar på Rajs och Radhas otaliga släktingar. Man vet aldrig riktigt vilka släktbanden är då ”cousin” inte nödvändigtvis betyder kusin, men de är alla vänliga och blyga. Vi hälsar på getter och bufflar och kliver in bland på lergolv och klättrar längs med knarriga steg-trappor. Två av husen har Raj varit med och byggt. Den traditionella modellen håller värmen då de har lågt tak och djuren bor på nedersta våningen medan maten, i detta fall majsen förvaras på loftet. Men husens största problem är enligt Raj ”Röken och doften från djuren ”. Deras släktingar skänker av vad de har, vi vandrar med sockerrör och en flaska buffelmjölk.

 

När vi går längs de slingrande, upphöjda stigarna över fälten möter vi två äldre kvinnor som bär brickor övertäckta med dukar i händerna. De är på väg för att be och på brickorna bär de färger för att ge tikkor till dem de möter. Raj tackar nej, men kvinnorna tycker att jag ska följa med dem dit och till deras hem för lite mat. Tyvärr har vi inte tid.

Vi går till ett barnhem där Radhas yngre syster och bror bor. När Radhas mamma och äldre syster gick bort i ett jordskred för några år sedan var det inte möjligt för dem att bo alla tillsammans i byn. Barnhemmet är dock en väldigt fin plats. Barnhemmen i Nepal fungerar något annorlunda eftersom staten förbjudit adoptioner då de insåg att många barn kidnappats för att adoptioner till utlandet var såpass lukrativt. Därför blir barnhemmen verkligen hem. Jag intervjuade Suraj som arbetar där med sin fru. Han själv har tagit sig ur missbruk och lever nu för att göra hemmet med de 52 barnen och ungdomarna till en plats att leva och utvecklas på. Barnen stannar tills de börjar på universitet, vilket organisationen ger alla möjlighet till. Suraj talar om hur utbildning är nyckeln till att skapa självständiga individer med möjligheter. Många av de barn som bor här har kommit från miljöer där de vuxna inte tilltalar dem förutom då de säger till dem eller ger dem uppgifter, därför menar Suraj att den största utmaningen är att ge dem självförtroende. Isak håller också en intervju med byns pastor, vilket han berättar om i ett eget inlägg.

Pojkarna rusar fram och vill bli fotograferade.

Maten gör alla tillsammans. Vassa knivar är inget man ojar sig över.

 

Suraj med hustru och barn.

Tillslut måste vi bege oss hem. Vi går och väntar på bussen, som ska komma… nån gång. Medan vi väntar får vi väja för ett gäng icke lekfullt bråkande hundar. De flesta hundarna här är lugna. Men dessa bär ärr från många strider och en av dem saknar ett öga. De attackerar varandra vildsint och människor väjer för dem. En berusad äldre kvinna beundrar min nepalesiska jacka och ber om cigaretter. Tillslut kommer bussen. Men vi är många som väntat och den blir snabbt fylld både inuti och på taket. Vi får inte plats och inser att vi nu måste vänta på nästa buss som kommer… sen, nån gång.

Men så dyker räddningen upp. En pickup stannar och erbjuder oss skjuts. Vi får dela plats med geten på flaket. Snabbt skumpar och väjer vi oss över kullarna. Med hjärtkramande omkörningar och hissnande utsikt. Framför oss hör vi plötsligt en smäll. Det är däcket på bussen vi skulle åkt med som exploderat. Vi kör om medan passagerarna på taket vinkar åt oss att stanna. Våra chaufförer inser dock vad som kommer att ske om de stannar sin lilla jolle bredvid det sjunkande skeppet och kör vidare. Vi att vi dragit vinstlotten, om vi överlever vill säga.

Isak var sådär näsborrsnervös

Men familjen Shrestha är härdade

Längs vägen plockar vi upp folk i byarna som tillsammans med oss halkar runt i getkisset, jag kommer med tiden att trängas allt närmre denna och håller mina ben varma mot dess päls. Geten lyfts tillslut skrikande av flaket, antagligen för att den inte ville lämna mig.

Vi kommer tillslut fram till en by där vi byter buss och åker ihopträngda längst bak, 6 vuxna och en sovande Regian i Isaks knä på de fem sätena. Isak diskuterar Sverige med några unga män. När vi äntligen skymtar Kathmandu, trötta och hungriga eftersom vi inte ätit på 11 timmar, fylls bussen plötsligt med rök. Isak hoppar ut genom fönstret med sina nya kompisar och jag segar mig ut, sist av alla efter ett på synnerligen rök-immuna farbröder. Vi får gå i 40 minuter för att komma hem.

Väl framme säger Raj ”Well, I guess this day will be, what do you say… Unforgettable!”

Äta

Vi har insett att bland det viktigaste man kan berätta om när man är utomlands är maten. Så, här kommer en liten obligatorisk resumé.

Dal Bhat

Den klassiska rätten med ris, grönsaker och en bönsås. Detta äter vi ofta. Ibland med lite vattenbuffelkött till. Faktiskt det godaste köttet här enligt oss. Get står inte lika högt i kurs.

Momos

 

Favoriten! Ångkokta degknyten med fyllning av kyckling, buffel eller grönsaker. Vi försöker ofta hjälpa till att göra denna rätt, med större eller mindre framgång. Dels var det här med att kavla ut de små degplattorna så att de blir perfekt rundade och lagom tunna, och sen detta att knyta ihop dem flinkt, fingerfärdigt och framför allt estetiskt.  

 

 Traditionell mat hos Newarifolket.

 Familjen vi bor i samma hus som är Newari, denna folkgrupp är stor och erkänd, de har t.o.m. ett eget nyår. Häromkvällen fick vi smaka på traditionell Newarisk mat. Den sorts mat de själva åt som unga när de bodde ute på landsbygden. Radha försöker minnas hur man gör, mamman lärde henne, men hon gick bort tillsammans med Radhas syster i ett jordskred för några år sedan, bara några månader efter att Radha och Raj Kumar gift sig.

Maten består i detta fall av ägg som stekts med bönor, rostade sojabönor, buffelkött kryddat med vitlök och ingefära, beaten rice, potatisröra och stekta vitlöksstjälkar.

 

Bröd (Roti)

 Nästan varje kväll får vi stekt bröd, typ det vi skulle kalla tortillas. Ibland friteras det som blir över till frukost. Ofta får vi också selroti, detta är friterade brödringar, ofta med socker i degen. Man blir gött mätt.

 

Frukost

 Vi lider verkligen ingen brist på mat, den som kunde ha hyst världsliga förhoppningar om att gå ner några kilon får söka sig till mindre näringsrika marker. Frukosten består ofta av smörrostat bröd med nutella eller jordnötssmör, friterad potatis eller stekta kikärter, friterat bröd, kokt ägg eller cornflakes med mjölk. Till detta får vi alltid kaffe med mycket mjölk och socker i. Oftast får vi minst tre av dessa rätter samtidigt, äter oss proppmätta och får höra att vi äter hemskt lite. Men gott är det! Bilden är missvisande, om man inte tänker ”Majs som i cornflakes!”…

 

Radha

Är köksmästaren som gör storslagna saker med små medel. Ofta sitter hon och rensar matvaror på vår terrass, och mycket av det gröna vi äter kommer från det hon odlar i trädgården och på terrassen, t.ex. de gröna bladen bakom henne på bilden.

 

 Självhushållning i liten skala.

 De flesta odlar själva i den mån de kan. Vår handledare Ramesh bjöd in oss till sitt hem härom veckan. Hans fru kom ständigt med nya goda ideér, som att bygga hyreshus då de hade lite tomt över. Hon odlade också raps på den lilla åkerlapp de ägde. Mitt emellan husen finner man ofta små odlingar, och i utkanten av staden desto större. Samtidigt avbefolkas landsbygden till förmån för städerna och tomterna blir mindre och mindre.

Socker

Finns ju i allt. Man tycks mer rädd för hälsovådliga saker som att äta annat än ris när man har feber. Men gott drunknar vi i, speciellt det som bara är naturligt välsignat med godhet.

Sen händer det ju ändå att vi fuskar ibland. Värt att notera är även att det bakom Isak på denna bild sitter två världsfrånvända buddhistiska nunnor i märkesglasögon och smaskar stans dyrast italienska pizza.

Bagmati River

Den heliga floden

Det är som att vandra jämte den kluvna människan när vi går längs med Bagmati River, den heliga flod som flyter genom Kathmandu. Vattnet är så smutsigt, så obeskrivligt smutsigt att jag ständigt drabbas av den hopplöshet som bara inträffar när något gått så långt att det tycks omöjligt att vända tillbaka. Vilken plastbunke lyfter vi upp först, och framförallt, vart lägger vi den sen? Floden är anarki, och så fylld med innebörder att jag står bredvid och förundras över att den inte helt svämmar över och drar oss alla med sig. Men kanske har den redan det. Här letar de heliga korna föda bland plasthögarna, här drunknar lekande barn och  hungriga hundar.

Längs med dess strand ligger Pashupatinath, den hinduiska avskedsplats där människor bränns och deras aska släpps fri i virvlarna.  Så mycket vördnad rymmer denna akt. Så viktigt är det med begravningen att det är en tragedi för föräldrar som mister sin äldste son, då han är den som förväntas ansvara för begravningsakten och bära riterna och traditionerna vidare. Genom staden flödar det som är kvar av gamla och unga som lämnat detta stadium. För askan kanske det inte känns konstigt att på vägen lämna spår på halmdockor som använts i protester mot regeringen,  fastna i plastbunkar eller lägga sig som ett skyddande täcke runt de många barn som mot pengar blivit sent aborterade och nyligen blev funna under en av broarna.

Floden som för de döda förbi oss i ett ständigt flöde ger också liv. ”Ingenting kan leva här” säger en av våra vänner. Men vattnet som bär tecknet på att detta verkligen är Asiens fattigaste land räddar också liv. Letar du här kan du finna mycket du kan använda, en hel ny garderob en väska eller en användbar hink. Längs floden står cyklar med stora korgar fyllda med fynd som bär hopp om kvällsmat idag med.

Isak 27

Häromdagen firade vi Isak blygsamt med lite bakelser. Regian rusade ner till sig för att hämta upp sin egen födelsedagsspeldosa, sedan sjöng han fint på engelska. Isak var nöjd, han brukar ju inte gilla när det bli ”för mycket”. Fett och socker var helt tillräckligt!

Tihar

Luften är tung av rökelse, damm och sopor som eldas upp på gatan. Lagom som strömmen kapats glimrar tusentals ljus i hela staden. Tihar firades förra veckan och är en ljusfestival då man firar Laxmi, gudinnan av rikedom. Laxmi är gift med  Vishnu och under festivalens tredje dag ger hon sig ut på sin uggla för att se hur hon tillbes. Varje dag under festivalen är tillägnad en levande varelse.

Första dagen tillbes kråkan, som är dödens budbärare.

Under andra dagen tillbes hunden som ska vakta hemmet liksom underjorden, längs med gatorna möter vi hundar med girlander och tikka i pannan.

Den tredje dagen tillbes kon, också de får blommor, mat och en tikka under dagen. Gudinnan Laxmi tillbes på kvällen, då unga flickor vandrar utmed gatorna, sjunger och ber om gåvor. Denna kväll vandrar vi längs gatorna och många kommer fram och ber om gåvor. Framför nästan varje hus eller affär finns ljus och bilder (svastikor, blommor och mönster) målade med färgat pulver på gatan. Ofta ligger där gåvor i form av mat. Vi ser upp med att inte trampa på dem. Bilderna är menade att locka gudar till hemmet. För att guden ska välja hemmet måste bilden och gåvorna visa på vördnad. Denna kväll är ganska fridfull förutom när flickorna ropar innehållslösa ord för att retas och få pengar.

Den fjärde dagen tillbes oxen, och Newaribefolkning kallar även denna dag ”Mha puja”, vilket betyder att tillbe sig själv. Kvällesluften fylls av ljud då det är pojkarna tur att inta gatorna. ”Today it’s more noisy” säger vår vän Raj Kumar ”It’s the boys turn”. Fyrverkerier och högljudda mantran om gåvor håller oss vakna sent inpå natten.

Sista dagen är den för människan, systrar och bröder ger varandra tikka ”Bhai tikka” och systrarna ber för bröderna.

 

 

 

 

Durbar Square

Kathmandu kryllar av små tillbedjansplatser för den som är på väg.

Häromdagen besökte vi Durbar square, ett synnerligen känt tempelområde som ligger nära vårt hem. Vi blev guidade genom tempel för affärsmän, förbi offerplatser där stenarna färgats mörka av blod och statyer som tagit emot gåvor av alla slag. Ganesha här nedan får sötsaker, för det gillar han. Det är inte för inte som det enda huvudet som passade honom efter att han förlorat sitt eget var det av en elefantunge.

 

Hannuman, nedan, vidrörs inte av kvinnor. Han är ju trots allt ungkarl.

Vårt nya hem

 

Vi har nu hunnit landa något i vårt nya hem. Vi har ett mysigt litet krypin med världens säkraste garderober. De är gjorda av plåt och går att låsa. Inuti varje garderob finns en låsbar byrå och ett låsbart skåp. Inuti det låsbara skåpet i det låsbara skåpet finns ett låsbart fack. Vi har inte riktigt kunnat bestämma oss för vem vi ska låsa in där. Kanske grannpojken Regian, han är finast i stan.

Här bor vi och har utsikt över granngården. Häromdagen betraktade Isak ett gäng pojkar som glatt sparkade fotboll på de heliga korna.

Från vår terrass ser man ut över staden, grannar som ber, hundar som vilar och försäljare som ropar ut sina senaste varor.